Hållbar matkonsumtion

Matkonsumtionen har blivit en av stora frågorna vad gäller miljö och klimat. Som livsmedelssystemet ser ut idag kommer det troligtvis bara finnas två framtidsscenarier: antingen kommer maten inte räcka till jordens befolkning (det bör nämnas att den inte gör det idag heller, men det beror på snedfördelning inte kapacitet), eller kommer produktionen drivas till den grad att det uppstår stora irreparabla skador på ekosystemet som följd – en punkt som kanske redan är nådd. Livsmedelssystemet har dock genomgått effektivisering förut och det kan därför inte uteslutas att en ökad världspopulation kommer kunna hanteras, men det kommer i vilket fall inte ske utan stora miljö- och klimatmässiga eftergifter.

Uttömningen av jordens resurser

Jordens befolkning tros vara cirka 10 miljarder runt år 2050. Idag är den drygt 8 miljarder och den globala matproduktionen medför stor ekologisk belastning. Matproduktionen står för över en tredjedel av jordens totala koldioxidutsläpp och för att nå klimatmålen är det otänkbart att öka matproduktionen utan att systemet ställs om – det är egentligen även otänkbart att bibehålla alls under nuvarande förhållanden.

Jordens resurser är ändliga och redan idag använder jordbruket cirka 40 % av all mark och 70 % av allt färskvatten. Att användningen av färskvatten ökar varje år samtidigt som jordens klimat blir torrare är en ekvation som inte går ut. Redan i början av nästa årtionde spås det finnas ett stort underskott av färskvatten då många vattenreservoarer kommer vara tömda delar av året orsakat av ökad förbrukning och ett torrare klimat.¹

Detta är inte detsamma som att situationen är hopplös. Att äta mindre kött skulle innebära en att belastningen av ekosystemet inklusive användningen av färskvatten reducerades. I USA där det konsumeras mycket kött står djurindustrin för hälften av den totala vattenanvändningen och problemet återspeglas globalt.

Slakt och fiske

Omkring 70 miljarder djur beräknas slaktas varje år. En siffra som år 2050 antas stiga till 120 miljarder djur.² Köttätande har satts i samband med en positiv socio-ekonomisk status, vilket medför att när fler människor får en förbättrad ekonomi följer en ökad onsumntion av kött. Detta är en av orsakerna till den stora betrodda ökningen och att det främst kommer ske i fattigare länder.

Köttindustrins konsekvenser inrymmer fler miljöproblem. Från de miljardtals djur det rör sig om genereras enorma mängder spillning (i vilka djuren tvingas leva och som självklart utgör en risk för sjukdomar). Spillningen hamnar ofta i naturen och vattendrag. En del hamnar i haven och en del hamnar i grundvattnen som i nästa steg blir dricksvattnet. Spillningen kan innehålla stora mängder av ammoniak och fosfor. Både ammoniak och fosfor används för framställning av gödningsmedel inom jordbruk – fosfor finns även naturligt i jordbruksmark. Även antibiotika som används inom djuruppfödningen kan hamna i grundvattnet, vilket är en bidragande orsak till ökad antibiotikaresistens (ett problem som dock är mindre i Sverige där antibiotika endast används i djuruppfödningen för att motverka sjukdomar).

Om djurindustrin belastar klimatet och miljön med de stora koldioxidutsläppen och den stora vattenanvändningen är fisket inte mycket bättre, fast av andra orsaker. Det har sedan länge slentrianmässigt hetat att haven är utfiskade och även om det fortfarande finns fisk i haven är beståndet utarmat. Av den anledningen är numera andelen odlad fisk som hamnar i matbutikerna mer än hälften. Frånsett nackdelarna vad gäller råvaran som föda medför odlad fisk också negativa ekologiska följder. Utfiskningen ökar ytterligare på grund av fiskodlingar eftersom matningen till fisken i odlingarna huvudsakligen är havsfisk (som används för att producera fiskolja eller fiskmjöl).

Fiskodlingar är alltså långt ifrån någon lösning för att bevara beståndet i världshaven. I dagsläget är cirka en procent av haven skyddade från fiske. Det är knappast är hållbart och alldeles otillräckligt för en återväxt av bestånden som kommer i närheten av vad som skulle behövas. Världsnaturfonden WWF är en av organisationerna som arbetar med att öka andelen skyddade havsområden och anger sitt mål som 30 % till år 2030.³ Ett mål som idag tyvärr är svårt att betrakta som realistiskt.

Vad du som konsument kan göra är att enbart köpa fisk med certifieringar – alternativet är förstås att sluta äta fisk. Tre sådana är MSC (Marine Stewardship Council), ASC och Krav. Certifikaten finns på matförpackningarna och du kan se nedan hur dessa märkningar ser ut.

Matavfall

En annan del i val av mat och hur vi konsumerar samt använder maten inbegriper matavfallet. Detta är också något som i stor utsträckning bidrar till påverkan på miljön. En del av matavfallet sker redan i produktionen, men den klart största delen utgörs av all den mat vi slänger, särskilt gäller detta i-länder. I Sverige kastas över en miljon ton mat varje år, men glädjande nog har mängden ändå minskat trots att det fortfarande rör sig om mycket stora mängder.⁴ Det finns ett mål utifrån Agenda 2030 (mål 12.3) att halvera det totala globala matsvinnet från 2015 till 2030.

För att minska mattransporterna behöver vi äta mer efter säsong och mer av sådant som är lokalt odlat eller åtminstone i Sverige. Men även om det är vi konsumenter som står för mesta delen av matsvinnet är det inte det samma som det enbart är vårt fel. Att vi slänger mat beror mycket på att förpackningarna innehåller mer mat än vi hinner äta upp (särskilt gäller det ensamhushållen) och om matproducenterna hade erbjudit alternativ i form av mindre förpackningar hade troligtvis matsvinnet minskat.

Det finns ytterligare saker att tänka på för att minska matavfallet. Att äta mat som inte behöver transporteras långväga minskar inte bara mängden avfall utan också klimatavtrycket. Långa transporter av mat medför att en del av maten är dålig redan när den anländer till affären och utgallras.

”Systemet måste förändras och vi måste förändra vårt beteende”, fastslår Henrik Lagerlund i boken Matens filosofi angående det svåra läge som gäller och väntas bli ytterligare ansträngt vad gäller relationen mellan livsmedelsproduktionen och vår planet då världspopulationen växer ytterligare kommande årtionden. Han nämner tänkbara utvecklingar där än mer landareal måste nyttjas för betesmark och odling av bland annat majs och soja – ”Det står klart för alla som reflekterar över detta att jordens klimat inte kommer klara det”. Ett befarande Lagerlund är långt ifrån ensam om.